Fakta och skrönor från Djurseryd

28.08.2019

Från byvandringen i Djurseryd.
Från byvandringen i Djurseryd.

I en lång karavan rullade de bilburna gästerna in på ladugårdsbacken i Djurseryd. Sandsjö Hembygdsförening och Vuxenskolan hade bjudit in till byvandring hos Gunnar Wallentinsson. Mäktiga molnbankar bildade bakgrund till Gunnar då han hälsade alla välkomna till sin fädernegård.

Hembygdsföreningens kassör Jan Andersson tackade för Gunnars gästfrihet och bad honom att starta guidningen. Med kraftfull stämma började Gunnar presentera byns invånare och berättade att detta var hans släktgård och att hans far liksom hans farfar alla sysslat med slakteriverksamhet.

Släktgården Djurseryd
- Jag har själv byggt ett slakteri på gården, säger Gunnar. Det är jag väldigt stolt över. Det tog tid att bygga sten för sten.
I nästa andetag fortsätter han:
- Ja, det skenar ju inte precis när man ska hantlanga åt sig själv.

- Min farfar levererade kött till militären i Eksjö och dit körde han med en "lättare häst", allt för att komma snabbare fram.

Sen kallade Gunnar fram släktingar, som fick berätta sina minnen. Det var Inga Lindgren ifrån Djuvanäs och "Göran i Guthult". De kompletterade Gunnars berättelser och bifogade egna minnesbilder.
De barnrika familjerna innebar att flera emigrerat till USA och därmed helt försvunnit ut ur släkthistorien. Andra förolyckades, som Erik som skulle köra slåttermaskinen, fick stopp på arbetet, skulle rensa knivarna framifrån och just då han böjde sig ner irriterades hästarna av surrande bromsar, ryckte till framåt och Eriks ben klipptes av. Blödande låg han och skrek på hjälp, men ingen hörde. Först när mjölkbilen passerade upptäcktes han. Tyvärr för sent!

En annan släkting var Elam Gustafsson, en erkänd charkuterist i Bodafors.
- Han tillverkade underbar kalvsylta och bräckkorv, infogar Ann-Marie Simonsson. Dessutom kunde man se honom komma cyklande med pakethållaren fylld av enris. Det gav föda åt hans rök.

- Hur stor var gården på din fars tid, skjuter Jan Andersson in.
- Den var på 65 hektar, svarar Gunnar.
- Nå, hur stor är den idag, då?
Efter en stunds tvekan och lite funderande, så gnider sig Gunnar om hakan och så säger han:
- Ja, du Jan, det får nog bli min lilla hemlighet.
Soldattorpet 122 Målen
- Nu får ni hoppa upp i gallervagnen, ropar Gunnar och så sätter han sig upp i traktorn för att forsla oss besökare ut till platsen där ett soldattorp har legat.
Många besökare valde att promenera den vackra skogs- och ängavägen ut till torpgrunden under livligt samspråk och en del passade även på att stiga en bit in i skogen för att hämta en näve av skogens guld, lysande gula kantareller. Ystra hästar följde nyfiket de vandrandes väg längs stängslet.
Efter två kilometers vandring eller skjuts är hela skaran besökare framme vid grunderna till soldattorpet nr. 122 Målen under Djurseryd, men också till gården Målen.
- Ni ser det enorma klippblock, som ligger där! säger Gunnar och pekar på ett flyttblock, som inlandsisen släppt ner en gång i tiden.
- Det var en jätte, som blev så arg för att kyrkklockorna i Sandsjö ständigt störde honom, så han skulle kasta den här stenen mot kyrkan, men slant och så hamnade stenen här. Den har gjort stor nytta, för den utgjorde en gavelvägg i soldattorpets ladugård. Den siste soldaten, som bodde här hade varit ute i kriget och därmed ådragit sig en venerisk sjukdom i vilken han sedan dog.
- Torpet hette Ryd och Åke Hultqvist har, genom Krigsarkivet, kartlagt många av våra soldattorp, infogar Inger Pettersson, ledamot av föreningens torpkommittee.
Därefter träder Åke fram och berättar om livet på ett soldattorp, om syn vart tredje år och om olika rotar och rotebönders skyldigheter.

- Där uppe på stenen låg jag och några grabbar 1953 och kikade på Novemberkåsan, som gick här över då, kommer Gunnar plötsligt på. Förresten var det Varg-Olle Nygrens första motortävling.
Där ute på åkern låg också en byggnad, som folk kallade för "Luffarhotellet". Jag minns särskilt en luffare, som sålde säkerhetsnålar och skosnören.
Där bodde senare estniska flyktingar och jag minns att jag var och såg på ett barndop där. Det var en lång procession och de bar på stavar, som det rök ifrån. Det var väl rökelse. Jag var nog bara fyra eller fem år då.
- Det var ett hårt liv att vara ung då jag växte upp, fortsätter Gunnar. Vi skickades ut på mossarna här nere, vi fick gallra rovor, såga "svallar" och fixa fram snickerifur. Arbetet har varit oändligt.

- Här fanns en del original också, minns Gunnar. Det var drängen Bengt, som matade en huggorm med snus. Då skulle ormenspricka, sa han, men jag minns inte någon orm, som sprack.
Här fanns en annan man, som med tiden blev senil och ständigt gick och drog på två grimmor, en i varje näve. När han mötte någon så frågade han alltid:
- Vill du köpa två tjurar?

"Tillbaka till naturen!"
Tillbakafärden mot Djurseryds by fortsatte förbi byn ner till stranden av sjön Nömmen.
- Här ska ni få se hur man vänder på flykten från landsbygden. Tillbaka till naturen säger jag och här har jag styckat av tomter till hugade spekulanter, deklarerar Gunnar.
Framme vi sjökanten ser vi ett stort antal bryggor med tillhörande stegar och båtar och uppe på sjöbranten ligger nybyggda villor majestätiskt blickande ut över den blanka vattenspegeln.

Hit har folk flyttat från bl.a. Bodafors, men även från Nässjö. Vid förfrågan uttalar sig Nässjöbon att han absolut inte ångrar flytten.
- Nä, bättre kan man inte bo!

Skymningen nalkas
Skymningen anas och Gunnar vänder nosen på traktorn mot ladugårdsbacken igen. Väl framme plockar deltagarna fram medhavd fikakorg och slår sig ner på gräsplanen. Gunnar strosar omkring och besvarar frågor och tycks vara nöjd med besökarnas visade intresse.
Jan Andersson tackar Gunnar för hans välvillighet och uppmanar honom att sätta fart med att skriva ner alla sina historier och skrönor från bygden.
Då mörkret lägger sig återvänder besökarna, på den slingriga byvägen, mot sina hem, glada och tacksamma över den roliga, intressanta och lärorika byvandringen.

Text, bild:
Rolf-Krister Bergström