Byvandring i Rödja - levande landsbygd

Med strålande sol och ljumma vindar hälsade Ingegerd Tyreskog ett 40-tal besökare välkomna till Smålands största by, Rödja, belägen i Norra Sandsjö socken.

Mötesplatsen var vid Elimkapellets ursprungsplats och folk anlände från norr, söder, öster och väster medelst bil, MC, cykel eller gående.

Sandsjö Hembygdsförening hade inbjudit till Byvandring i Rödja by och Ingegerd Tyreskog hade lovat att berätta om sin forskning kring folk och byggnader i trakten.
Det var en fantastisk sommarkväll när de nyfikna besökarna letade sig fram på den gamla häradsvägen, som leder mot Kalmar. Vägen kantades av grönska och vattenspegeln glänste i Vallsjöns kräftrika vatten.
På Södergårdens gårdstun, kattat Posten, tog Ingegerd emot besökarna och presenterade Västerbyn och Österbyn, vilka skiljdes åt av Emåns flöde. Hon betonade bygdens långa historia genom att berätta om runstenen, stenyxefynd, kädessmycke och daterade lämningar från ca 2000 år bakåt i tiden.

Församlingen fick höra om postbäraren Erik Andersson, som cyklade till Norra Sandsjö för att hämta post tre gånger i veckan och även trafikerade Buggeryd ända fram till 1952 då han ersattes med en bil. Poststation hade han hemma i köket.
Hans son Gunnar Eriksson hade åkeri och körde mjölk till Bodafors mejeri och i retur tog han med skummjölk. Han ägde fyra lastbilar som han lastade med sten, grus och hämtade även stora stenblock som lastades på järnväg för transport till Västerviks gravstenshuggare. Han hade också en taxi. Under gengastiden framställde han själv träkol.

Väckelserörelsen grep in även på Rödjas befolkning och Elimkapellet, Pingstförsamlingen, var först och etablerade sig snabbt, men följdes av en Missionsförsamling, som köpte det gamla skolhuset, som sedermera byggdes till.

1874 byggdes ett skolhus och på andra våning gick Småskolan och på nedre plan Folkskolan. En mycket känd lärarinna var Jenny Eriksson, som bodde på nedre plan.
- Jag var den siste eleven i denna skola, påminner sig Marita Adolfsson. Därefter åkte barnen till Sandsjöfors skola och det var år 1963.

Hittills hade Ingegerd rört sig i gången tid, men nu ledde hon klungan till en glänsande röd ladugård med stora portar och en park av skogsmaskiner. I denna gård huserar familjen Jimmy Adolfsson, som består av Jimmy, hustrun Linda samt sönerna Teo och Viktor. Ut från en av portarna träder Jimmy och greppar mikrofonen och börjar berätta:

- Här inne lever jag en stor del av min fritid. Jag har ett annat jobb också, men detta är mitt liv. Jag och min kompis Anders åtar oss bara "omöjliga uppdrag". Vi tillverkar inga serier. Vi gillar utmaningar och för oss är inget omöjligt!

Därefter bjuder han in oss i verkstaden där han har etablerat svets, fräs, svarv och en mängd andra specialmaskiner. Allt detta har Jimmy skapat genom sitt stora intresse och hunger efter att kunna lösa problem och hela tiden utveckla sina kunskaper.

Därefter visar Ingegerd oss på en skogsdunge mitt ute på ett åkerfält och berättar att där finns det vad som nu kallas "Ättekullen", ett gravfält under gräs och mossa.

Strax är hela sällskapet framme vid en prunkande gräsmatta och skådar in i en paradisisk trädgård med en sådan mängd blommor, buskar och arrangemang att besökarna stannar i stilla beundran.
Ingegerd leder oss in i makarna Kerstin och Håkan Ahlstedts Nämndemannagård. Paret har här övertagit ett hem, som stått obebott i 16 år. De rensade huset, började renovera steg för steg och vid invigningen erhöll de Nässjö kommuns byggnadsvårdspris. Sedan har de utökat och förvandlat hela området till konferens-, fest och rekreationsanläggning.
- När vi övertog stället var allt i förfall, berättar Kerstin. De tidigare ägarna hade bara brutit strömmen och lämnat allt åt ödet. Frysboxen på andra våning var inte tömd och då vi öppnade storknade vi. Det var bara att koppla ett spännband runt boxen, en planka i trappan och så dra ut åbäket, lasta på kärra och köra till tippen.
Nu kan man njuta på åtskilliga altaner, gå ner till dammen och sätta sig på bryggan eller ta båten och lägga ut kräftburar. Allt är skapat med en otrolig stil, elegans och engagemang.

Efter kaffe och fika på Nämndemansgården tackar Magnus Rydholm alla medverkande samt besökare, men allra mest Ingegerd, som erhåller föreningens mugg.

Då byvandringen avslutades och folk satte sig i bilarna för hemfärd så tänkte nog de flesta att visst är det ett fantastiskt land vi lever i när man, så här en sommarkväll, kan komma ut i den småländska naturen, möta företagsamma människor, höra vår bygds historia och därtill träffa folk, som är beredda att fortsätta att hålla vår landsbygd levande.

Text o bilder:
Rolf-Krister Bergström